miitthemliigajag

ett försök till en novell som jag tänkte lämna in till skolan. Men det blev en annan jag skrev. Men på något sätt är jag ändå fängslad av den här. Skrev den innan jag började tänka så mycket på mat och vikt, vilket kretsar i mitt huvud största delen av min vakna tid nu för tiden. Mat är äckligt! Huvudpersonen/berättaren - det är jag.

En dag

Ljudet av musik från väckarklockan på min mobil dånar ut i rummet och ännu en morgon, ännu en dag, är här. Jag kliver upp ur sängen, ställer mig framför spegeln för att direkt känna den mycket väl igenkända känslan av illamående som kommer varje gång jag ser mig själv, börjar sakta kolla i garderoben för att förhoppningsviss finna något som jag kan ta på mig som kan få mig att tycka att jag åtmisntonde är en anning fin. Håret låter jag som alltid vara utsläppt i den tråkiga frisyr jag alltid har, kanske kostar jag på mig lite tid för mascara också. Med trötta steg tar jag mig sedan ner till köket för att ännu en gång tvinga i mig lite frukost för att sedan med trötta steg och musik i öronen börja gå mot bussen som ska ta mig till skolan.

Det är med glädje i kroppen som jag kliver in i skolan för att möttas utav ett gäng underbara kompisar, men samtidigt som denna glädje finns så finns smärtan som ständigt huger i mitt bröst. Smärtan om att jag inte är tillräckligt bra, att jag måste prestera mycket bättre på alla uppgifter istället för att bara hänga runt och skratta. Förmiddagen flyter på och har jag tur orkar jag faktiskt prestera och göra någotnting vettigt med tiden som går.

Till slut kommer den hemskaste stunden på hela skoladagen - lunchen. Det är med tunga och motvillaga ben som jag tvingar mig ner till matsalen tillsammans med min vänner för att tvinga i mig lite utav dagens lunch utan att ens vara det minsta hungrig. Men jag vet att jag måste äta, därför tvingar jag i mig en för mig alldeles förstor portion mat för att sedan fortsätta äta alldeles för mycket, mer än vad jag egentligen behöver ha för att överleva. När jag ätit färdigt och väntar på mina kamrater sköljer illamåendet över mig igen, att jag ätit alldeles för mycket igen. Jag mår illa, känner mig äcklad över mig själv och förstår inte hur jag klarar av att äta så mycket.

Dagen fortsätter och kanske lyckas jag under eftermiddagen, om inte under förmiddagen, få något vettigt gjort istället för att bara gå omkring och umgås. Jag arbetar alldeles för sällan och tänker hela tiden att jag inte har något att göra fast jag är väl medveten om att det alltid finns uppgifter som måste göras. Men jag har helt enkelt inte kraften att göra detta, skolan är platsen där jag skrattar och där jag känner mig glad och lycklig, så länge jag inte tänker på det skolarbete som finns att göra eller på de kärleksproblem som alltid kretsar i mitt huvud - dag som natt.

Skolan är slut och som de flesta dagarna promenerar jag och några vänner ner på stan, kanske träffar vi några kompisar från andra skolor eller går runt själva. Oftast går vi och sätter oss på en hamburgerresturang, jag köper inget men smakar av de andra för att sedan återigen bli illmående för att jag inte klarat av att avstå mat. Några timmar fördrivs på stan för att jag sedan blir tvungen att ta bussen hem.

Hemma och en god middag väntar, jag vill inte äta men kan verkligen inte låta bli när det är så gott. Jag tar till och med mer. För att sedan isolera mig på mitt rum med min dator och mina tankar, som oftast inte är särkilt positiva. Jag blir sur på mig själv för att jag äter för mycket, för att jag tränar för lite och för sällan, för att jag aldrig lär mig av mina misstag, för att jag inte göra min uppgifter i skolan, men allra mest blir jag ledsen då jag inser att jag aldrig kommer få den kille jag förtillfället kollat in. Jag jämför mig med andra, med flickor jag vet han gillar, för att kunna bli perfekt så att det en vacker dag kanske är mig han vill ha. Jag oroar mig för min pappa och för framtiden och för livet. Men aldrig kommer jag kunna bli nöjd med det jag har, och inte heller med min kropp. Den är tjock, ful och äcklig!

Sitter vid datorn alldeles för länge, och sålänge jag pratar med någon via msn slipper jag tänka, men när allt blir tyst kryper tankarna på och timmarna framför datorn flyger iväg för att jag sedan nedstämd kryper ner i min säng för att somna in med onda tankar om mig själv.